Med nya hot mot det fria ordet, som desinformation, trollfabriker och påverkanskampanjer på sociala plattformar blir det allt viktigare för tidningar och mediehus att på olika sätt berätta för sina läsare varför tidningens journalistik är viktig.

– Vem som helst kan skapa information i dag och vem som helst kan låtsas vara expert eller nyhetskälla. Kraftfulla AI-verktyg kan användas för att manipulera innehåll, vilket gör att verifikationskraven på medierna ökar, säger Andreas Önnerfors, professor i idéhistoria och projektledare för Faktajouren hos Medieinstitutet Fojo.
Faktajouren är en resurs för journalister som ger fördjupande information kring faktagranskning, desinformation och konspirationsteorier. Andreas Önnerfors ger återkommande kurser för journalister om faktagranskning i Fojos regi.
Desinformation är falsk information som sprids till exempel via sociala medier. Vid desinformation finns det ett uppsåt att påverka människor. Desinformation tar sig en mängd olika uttryck i det digitala landskapet. Botar och troll används till exempel för att stärka vissa åsikter genom att ge gilla-markeringar och kommentarer, medan andra åsikter kan tystas genom att få liten respons och pekas ut som avvikande. Resursstarka aktörer kan gå ett steg längre och skapa falska och vilseledande institutioner och nätverk. Även falska medier förekommer.
Digitaliseringen, AI och sociala plattformar gör det möjligt att sprida falsk information till fler, i en mycket större hastighet, än tidigare. För mediehus gäller det, att trots ett snabbt nyhetstempo, aldrig slarva med den journalistiska metodiken.
– Det journalistiska hantverket, eller verifikationshantverket, är den metod med vilken utgivare kan gå i god för att det som de producerar verkligen är kvalitets- och sanningsgranskat, slår Andreas Önnerfors fast.
– Man gör sin faktagranskning innan publiceringen, men det här handlar också om att trovärdigt kunna berätta för publiken om hur man gjort granskningen.
En av de mest profilerade faktagranskande redaktionerna i Sverige var Metros Viralgranskaren, som lanserades 2014. Nu tio år senare är det begreppet verifiering som trendar. Nyligen startade till exempel SVT Verifieringshjälpen där allmänheten får hjälp att ta reda på om bild är riktig eller inte.
Medan faktagranskning är en metod som främst handlar om att undersöka sanningshalten i olika påståenden så är verifiering ett i viss mån bredare arbetssätt. Verifierare tittar oftast inte särskilt på enskilda påståenden, utan det handlar mer om att ta fram korrekta fakta genom att använda en uppsjö av olika källor.
Det kan till exempel handla om att ta reda på var en bild är tagen, av vem och när, samt om den blivit manipulerad. Verifiering har också vissa likheter med datajournalistik då stora mängder öppna data ibland används i granskningarna.
Både faktagranskning och verifiering är metoder som bygger på ett öppet tillvägagångssätt. Tanken är att även publiken ska kunna följa hur granskaren gjort sin verifiering. Genom att visa hur publikation jobbar för att ta reda på sanningen så kan tidningen stärka sitt förtroende hos läsarna, menar Andreas Önnerfors.
För att återerövra läsarnas förtroende och tillit borde svenska tidskrifter och medieföretag också samarbeta mer runt faktagranskningar, anser Önnerfors.
– Medier kan samarbeta om metoderna, men konkurrera om storyn. Det kan vara ett sätt att återvinna eller upprätta förtroendet.
Text: Matilda Nilsson Foto: Maya Verma Alm