Var går yttrandefrihetens gräns i det nya medielandskapet?

Onsdag 30 november 2016

Jonathan Lundqvist, Irena Pozar och Helena Giertta

Fler har fått makt att sprida åsikter och information. Men ansvaret för publiceringarna har inte följt med. Måste man begränsa yttrandefriheten i det nya medielandskapet? Vi sammanförde Jonathan Lundqvist, ordförande i svenska Reportrar utan gränser, Irena Pozar, chefredaktör Veckorevyn.com och Helena Giertta, chefredaktör och ansvarig utgivare för tidningen Journalisten.

Text: Annika Larsson Sjöberg Foto: Jessica Segerberg

Vilka utmaningar för yttrandefriheten ser ni just nu?

Jonathan Lundqvist, Reportrar utan gränser: Efter 250 år med pressfrihet så tar vi i Sverige den lite för givet. Vi har ingen känslomässig koppling till vilken plats yttrandefriheten har i ett demokratiskt samhälle. Den kopplingen tror jag vi måste erövra för oss själva igen. Sen finns det praktiska problem, framför allt med nya lagar, och Sverige har tappat i pressfrihetsindex.
Irena Pozar, Bonnier Tidskrifter: För lagstiftaren är det en stor utmaning att hitta sätt att värna yttrandefriheten samtidigt som man skyddar den personliga integriteten för dem som utsätts för hat och hot.
Helena Giertta, Journalisten: Jag håller med Jonathan. Det är för många som inte står upp för yttrandefriheten, även de som reflexmässigt borde göra det, när exempelvis Lars Vilks blir hotad till livet. Det är en jobbig fråga men vi har rätt att häda utifrån vår yttrandefrihetslagstiftning. Sen är det en svår skiljelinje mellan personlig integritet och yttrandefriheten. Ju bättre skydd för den personliga integriteten, desto sämre yttrandefrihet.

Både i Sverige och runt om i världen används yttrandefriheten för att angripa grundläggande demokratiska värden. Hur ser ni på det?

Jonathan: Vi måste våga acceptera rätt många extremer i vår debatt. Det är farligare om vi låter bli. Jag är övertygad om att vi kan resonera oss fram till varför demokrati är det bästa styrelseskicket.
Irena: Jag tycker det finns en gräns vid människovärde. Därför tycker jag att hets mot folkgrupp är en bra lagstiftning och att gränsen ska gå där.
Jonathan: Men det är stor skillnad på att ifrågasätta en person eller en idé. Idéer måste alltid kunna ifrågasättas. Sen har lagen om hets mot folkgrupp utvidgats på ett ganska olyckligt sätt. Nu räcker det att ”hysa missaktning” vilket för mig börjar likna tankebrott.

Vi har fått ett hårdare debattklimat. Upplever ni att det påverkar yttrandefriheten?

Helena: Jag tror klimatet kan få enskilda individer att inte vilja gå in i debatter. När man är med om twitterdrev är första tanken att man bara vill gömma sig någonstans. Men i min position så är det ju inte så att jag slutar tycka saker.
Annika: Tänker du två gånger innan du skriver?
Helena: Jag vet precis vad som drar igång folk och när jag tycker något i en sådan fråga kan jag bli så trött på mig själv. Men jag måste ändå skriva.
Irena: Jag känner igen mig exakt. Om man inte känner sig trygg och fri kan man inte utöva sin yttrandefrihet, även om den finns på pappret.
Helena: Men kommer det en tweet som i Irenas fall, där en person hotar att köra upp en kniv i fittan, så är det inte den personliga integriteten i yttrandefriheten som är intressant. Vi har lagar i brottsbalken som gäller hot och då borde polisen kunna gå in och gripa den som skrev.
Irena: Men den lagen är inte digital i dag. Kommer hot och hat via brev eller telefon behandlas det helt annorlunda än hot via nätet.
Helena: Det är absurt och där har vi ett stort problem.

Tre polisanmälningar

Vid tre tillfällen har Irena Pozar polisanmält hot hon fått via nätet. En gång ledde det till åtal. Men medan tingsrätten dömde mannen som skrivit hoten så friades han i hovrätten. I domen skrev hovrätten att de visserligen inte ansåg det möjligt att fälla mannen, men att det fanns ”goda skäl” för att gärningen borde vara straffbar.

Jonathan: Min grundprincip är att det nästan alltid räcker med att tillämpa de lagar vi har. Det är också en oerhört stor skillnad på hot och hat. Jag tycker inte att hat ska vara olagligt. Man måste få hata också. Det är inte trevligt men jag ser inte hur vi på ett rimligt sätt ska förhindra det. Det handlar mer om normer.
Irena: Ja, men man kan bli så uppgiven. Bara för att det är på nätet så verkar folk tappa all moral. I skolan hade vi ett Jesuscitat om att man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad på väggen. Alla höll med. Sen loggar de in på msn och bara fuck det. Alltså vi har varit på månen, hur kan människor inte förstå?
Helena: Nu kommer jag låta som en gammal tant, men jag får ta det. Saker och ting går inte så fort. Twitter har bara funnits i sex år och internet som vi känner det i tjugo år. När tryckpressen kom trycktes det också ofantligt grymma grejer. Det var ett nytt sätt att förmedla sig på. På nätet får folk som upplever att de aldrig blivit lyssnade på en arena. Och ju hårdare de uttrycker sig desto mer uppmärksamhet får de. Där har vi alla ett ansvar att inte bara ge uppmärksamhet när det skriks, utan även lyssna mer i andra sammanhang.
Jonathan: Vi har också en tendens att etikettera varandra på ett sätt som är olyckligt. Är man inte feminist eller nazist så är man ett troll. Det bidrar till det hårda klimatet. Men yttrandefrihet handlar inte bara om att jag ska få säga något. Jag måste också göra mitt bästa för att även du ska få komma till tals.

Jonathan Lundqvist, ordförande i svenska Reportrar utan gränser, Irena Pozar, chefredaktör Veckorevyn.com och Helena Giertta, chefredaktör och ansvarig utgivare för tidningen Journalisten.
Jonathan Lundqvist, ordförande i svenska Reportrar utan gränser, Irena Pozar, chefredaktör Veckorevyn.com och Helena Giertta, chefredaktör och ansvarig utgivare för tidningen Journalisten.

Vi har ett pressetiskt system som bygger på självsanering, hur tycker ni att det fungerar?

Jonathan: Självsanering är toppen så länge den är frivillig. Det blir en kvalitetsstämpel att vi på vår redaktion underkastar oss de här reglerna för vi tror det är rätt och viktigt.
Helena: Är det inte frivilligt så är det inte självsanering. Då är det censur. Jag tycker Pressens opinionsnämnd fungerar bra.
Irena: Problemet är att som vanlig människa kanske man inte vet vilka som följer de pressetiska reglerna och inte. Det borde vi prata mer om.
Annika: Bryr sig läsarna om det?
Jonathan: På sätt och vis tror jag det. Och om man tittar på hur vissa sajter beter sig så har de börjat försöka anpassa sig efter det här systemet. Det är väl bra. Om en grupp människor med en viss typ av åsikter känner sig bortskuffade blir reaktionen ofta dålig. Det har vi sett i Polen där de konservativa var övertygade om att public service tagits över av en annan ideologi. Och när de vann valet kom nya lagar som är fullständigt rättsvidriga ur ett pressetiskt perspektiv som ett brev på posten. De här tendenserna kan vi se även här, som då Aktuellt i efterhand går ut och tar avstånd från vad en Sverigedemokrat sagt i programmet. Men politiker har fel i Aktuellt hela tiden. Jag vill inte vara med om att vi om tio år får begränsande lagar även här, då är det bättre att diskutera de här frågorna nu.
Irena: Men det görs väl hela tiden!? Det skrivs massor varje dag och diskuteras i Agenda och varenda partiledardebatt. Det är inte ett nedtryckt ämne så varför ska vi anpassa oss efter deras agenda?
Jonathan: Jag tror inte alla håller med och bara misstanken om att det finns en skevhet är illa nog. Har vi en betydande grupp som inte känner sig representerade och får sina frågor behandlade så har vi ett problem. Det måste adresseras annars riskerar vi att de radikaliseras.

Vad tror ni om framtiden för det pressetiska systemet?

Jonathan: Det vore toppen om det kunde bli en kvalitetsstämpel att vara med i systemet. Vi har det med välgörenhetsorganisationernas 90-konton och med märkningar på bananer men vi måste bli bättre på att kommunicera vad det pressetiska systemet innebär och vad vinsten är för samhället.
Irena: Precis. Jag tror fler har koll på bananernas märkning än tidningarnas. Fast jag tror att folk tyr sig till de tidskrifter som följer reglerna, även om de inte kan sätta fingret på varför. Därför är det så viktigt att prata om det.
Helena: Systemet måste finnas kvar och utvecklas, för det behövs att det täcker en större del av nätet. Och så borde även public service och TV4 komma med. Det är konstigt att de inte följer samma regler.

Några avslutande ord?

Jonathan: Vårt demokratiska system är som ett korthus, sammansatt av olika rättigheter som är beroende av varandra. Nu upplever jag att folk börjar dra i korten. Intentionen är god, men jag har svårt att se en demokrati där man förbjudit vissa uttryck, och samtidigt låter folk rösta som de vill.
Helena: Jag tror vi ska vara lite försiktiga med att ropa på vargen. Jag tror debatten kommer att sansa sig med tiden. Även på nätet. Twitter dör och Snapchat, där dialogen inte lagras, växer.
Irena: Precis, det är väldigt tydligt att unga går tillbaka till det som mest liknar ett riktigt samtal. Någon säger något, sen försvinner det.

 

(Den här artikeln publicerades ursprungligen i Allt om tidskrifter nr 4, 2016. Du kan prenumerera gratis på både tidningen och vårt digitala nyhetsbrev).

TIDSKRIFTSLEVERANTÖRER

  • Flowy

    En prenumerationspartner i ständig utveckling sedan 1982. Sveriges ledande förlagskonsult inom upplagestrategi, prenumerationshantering och upplageförsäljning.

  • V-TAB

    Nordens största tryckerikoncern. Tänk tryck. Tänk V-TAB. Hos oss har du tillgång till all tänkbar tryckkompetens och en ansenlig bredd med tjänster – från tidningar och direktreklam till skyltar och affärstryck i alla möjliga och omöjliga former.

  • Informa

    Informa är säljbolaget för tidskrifter som vill öka sina intäkter. Hos oss får du som uppdragsgivare en professionell säljavdelning och speaking partner, som satsar långsiktigt och målinriktat.