En dag kommer tystnaden att få ett slut

Onsdag 28 augusti 2019

Att försöka ta reda på mer om Dawit Isaak låter nästan som att jaga en skugga – fängslad i Eritrea i 18 år. Martin Schibbye vill komma bortom ikonen, och ge en bild av personen Dawit. 

Text: Matilda Nilsson, Allt om tidskrifter.
Prenumera på vårt nyhetsbrev.

“En dag kommer tystnaden att få ett slut.”

Så står det på försättsbladet till Martin Schibbyes bok “Jakten på Dawit”.

Den poetiska raden var något som Martin Schibbye själv skrev i många brev när han satt i Kalityfängelset i Etiopien.
– Jag brukade avsluta mina brev med den raden när jag satt fängslad, säger Martin Schibbye.

Raden är inspirerad av titeln till en bok som Martin Schibbye fick insmugglad till fängelset, Ingrid Betancourts “Även tystnaden har ett slut”. I boken berättar politikern Ingrid Betancourt om sina sex år i fångenskap hos FARC-gerillan i Colombia.

Det var den 10 september 2012 som Martin Schibbye blev fri, efter 438 dagar i fångenskap. En dag kommer tystnaden få ett slut, var ett mantra för honom under fängelsetiden.

– Det är ju så, en dag kommer tystnaden få ett slut. Man kan käka det citatet till frukost, så vet man. Det skänker ett lugn att tänka så. Varje dag är en dag närmare friheten. Det är så också för Dawit Isaak, säger Martin Schibbye.

Det är snart 18 år sedan svensk-eritreanen Dawit Isaak, journalist på oberoende tidskriften Setit i Eritrea, fängslades. Kampanjen Free Dawit fick med kvällstidningen Expressen stort genomslag från 2009, men trots att Dawit uppmärksammats mycket i media har rapporteringen om Dawit som person varit knapphändig.

– Vem var människan Dawit Isaak? Hur såg det ut när han växte upp, varför kom han till Sverige, vad gjorde han under sin tid i Sverige och hur var han som journalist, som publicist, säger Martin Schibbye.

Att försöka ta reda på mer om Dawit låter nästan som att jaga en skugga. Dawit Isaak har för många blivit en ikon stiliserad i svart och vitt med ett räkneverk av antalet dagar i fångenskap.

– Jag ville få fram mer kött och blod. Den här symbolen möjliggör ju ett solidaritetsarbete, men den står också lite i vägen för en förståelse av vem människan Dawit var.

Martin Schibbye ville med sin bok ta reda på mer om människan Dawit. Flera recensenter ger honom god kritik just för han att lyckas förkroppsliga personen Dawit och hur han kan tänkas ha det i det eritreanska fängelset.

För Martin Schibbye är det tydligt att Dawit Isaak gjorde intryck på omgivningen under sin tid i Sverige. De som träffade honom i slutet av -80-talet och början av -90-talet minns Dawit.

– Från det att han kom till Lerum som kommunen första flykting till de jobb han söker så kommer folk ihåg honom. Han hade en förmåga att nå fram och beröra människor, folk minns vad han sade under middagar.

Martin Schibbye har också försökt närma sig Dawit Isaak genom hans texter. Det var först sista åren innan Dawit Isaak greps som han jobbade journalistiskt, tidigare skrev han framför allt dramatik, poesi och prosa.

– När han är ung så skriver han texter om olycklig kärlek. Han skriver om tonåringar som hånglar på rummet och gömmer sig för sina föräldrar i en tid när allt handlar om krig. Man förstår att han är en ganska känslig själ, säger Martin.

Schibbye jämför Dawit Isaaks litteratur med verk av svenska författarna Vilhelm Moberg och Ivar Lo-Johansson.
– De rör sig fritt mellan att skriva dikt, roman och tunga reportage. Dawit Isaak rörde sig också fritt mellan genrerna.

Under höstens Bokmässan i Göteborg sker en manifestation för att lyfta Dawit Isaaks situation. Bland andra Martin Schibbye deltar för att samtala om vem personen bakom symbolen för yttrandefrihet egentligen är. En tom stol reserverad för Dawit Isaak ska avtäckas under samtalet.

– Jag tror solidaritetshandlingar är viktiga. Hans familjemedlemmar växer upp utan sin pappa eller utan sin man, men de ska inte växa upp utan en tro på medmänskligheten och solidariteten.

Personligt
Martin Schibbye
Ålder: 38 år
Gör: Chefredaktör för Blankspot
Bor: Stockholm
Familj: Fru Linnea och barnen Torun, 5 år och Görel, 9 månader.
Intressen: Förutom journalistik tävlar jag i allmogesegling. Jag seglar och tävlar i en gammal storöka. Det är det bästa jag vet. Där kan man inte titta på telefonen eller twittra. När man seglar har man vinden och vattnet att hålla koll på.
Aktuell: Boken “Jakten på Dawit” från Offside Press. På fredag släpps filmdramatiseringen “438 dagar” om Martin Schibbye och fotografen Johan Perssons tid i fångenskap.

Med boken “Jakten på Dawit” har Martin Schibbye försökt göra något mer än att bara symboliskt kräva Isaaks frihet.
– Vi behöver ha ceremonierna kring hans frånvaro, men vi behöver också ännu mer journalistik. Som journalist kan jag göra mer journalistik.

Frågor som Martin Schibbye ville besvara med boken var: Vad händer på Afrikas horn? Vad är Eritrea för land? Hur tänker de som har nycklarna till Dawit Isaaks cell?
– De är människor som i tre decennier stod i skyttegravarna och kämpade för sitt lands frihet. De slogs inte bara för den formella friheten, de stod också för demokrati och rättvisa mot en diktatur. Hur ser de på att hålla en människa inlåst så länge?

Både i boken och i intervjun återkommer Martin Schibbye flera gånger till att inom journalistiken måste man kämpa för att låta båda sidor komma till tals. Det räcker inte att skildra “the good guys”. “The bad guys” måste också ges chans att förklara, att bli hörda.
– Det var något som Dawit slet med jättemycket under året som han greps. De som krävde reformer i Eritrea var tillgängliga för intervjuer medan regeringen var tyst som en mussla. Det skapade en väldig obalans i spalterna och Dawit var frustrerad över det. Han ville veta regeringens plan för framtiden. Han försökte hela tiden vara där och knacka på för att få göra en intervju.

Eritreas första oberoende tidning Setit valde att publicera de insända reformkraven från G15-gruppen. Efter det skärptes tonen från regeringen. Privat press var inte längre tillåten.

23 september greps Dawit Isaak i sitt hem. Fyra av hans kollegor tillfångatogs också, ingen av dem lever i dag.
Dawit Isaak är den svensk och EU-medborgare som suttit längst i fängelse utan rättegång.

Efter gripandet var uppmärksamheten om Dawit inte så stor i Sverige, men sedan dess har det blivit en årlig tradition för såväl dagspress som tidskrifter att uppmärksamma Dawits födelsedag. Stora medieorganisationer som Sveriges Tidskrifter,

Publicistklubben, Reportrar utan Gränser, Sveriges Författarförbund, Svenska Journalistförbundet, Svenska PEN, tidningen Expressen och Utgivarna stöttar Stödföreningen Free Dawit. Under Mediedagarna 2015 ställde Free Dawit ut en trolig kopia av Dawit Isaaks fängelsecell.

– Det samarbete och den samordning som finns är fantastisk och gör att man kunnat hålla liv i den här frågan under alla åren genom att komma på olika tänkbara och otänkbara sätt att rikta strålkastarljuset på honom. Det är en för viktig fråga för att tänka att det här sköts av en kommitté eller av Utrikesdepartement, säger Martin Schibbye.

Tror du att Dawit kommer att bli fri?
– Jag tror att förutsättningarna för det är bättre nu än de varit på väldigt länge på grund av att de hinder som ministrarna pekat på, som sanktionerna och den etiopiska ockupationen, är lösta i dag.

Lever Dawit?
– Jag har brottats med den frågan. Jag ställer den ju själv i intervjuer, samtidigt kan jag känna att den också innehåller ett dödförklarande, så frågar man ju inte om andra släktingar man inte hört av på länge. Man undrar mer: Hur har han det? Som lekman får man inte dödförklara människor.

Martin Schibbye poängterar också att när andra fångar avlidit i fångenskap har Eritrea berättat för familjerna.
– Det skulle man nog också ha gjort om Dawit hade avlidit i fångenskap.

Kan boken hjälpa hans frigivning?
– Det som är avgörande för om de öppnar celldörren eller inte är beslut som den eritreanska ledningen tar. Det finns inga sanktioner eller böcker som kan påverka beslutet, men jag hoppas boken blir en protest mot glömskan här hemma och att fler och fler ställer sig frågan: Vad kan man göra för honom?

Martin Schibbye vill att boken bidrar till en större förståelse för Dawit Isaak som människa. Att han inte blir en ikon som många tror är död utan att han blir mer levande, en levande del av samtalet i Sverige.

Vilka frågor fick du inte svar på?
– En intervju som återstår är ju intervjun med Dawit Isaak. Svar på frågan om hur han har haft det under alla de här åren.

Vad skulle du vilja säga till Dawit Isaak?
– Jag har tänkt mycket på det. Men jag har landat i att jag tror att man bara skulle lyssna. Det är 18 år, det har hänt så otroligt mycket under den här tiden. Hur ska man förklara… det här är en iPhone? Jag tror man vill förklara för honom hur mycket solidaritet som finns i Sverige och hur många som under alla åren har kämpat för hans fall. Det vill man berätta för honom, men sedan tror jag att jag bara skulle lyssna. Försöka hjälpa honom praktiskt om han vill ha hjälp med det. Här är en ryggsäck med ombyten och rena kläder och energibar, mer på den nivån. Jag kommer inte vara journalist i det läget utan bara medmänniska, om jag träffar honom första gången.

Den poetiska meningen från försättsbladet till boken “Jakten på Dawit” inger hopp.
En dag kommer tystnaden få ett slut.

Matilda Nilsson, Allt om Tidskrifter
Missa inte fler artiklar och omvärldsspaningar från oss. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och tidningen Allt om Tidskrifter.

Så gjorde Martin Schibbye boken

Tiden: Jag började resa till Eritrea och göra journalistik där 2016. Det var efter fredsavtalet förra sommaren som jag bestämde mig för att göra en bok. Flera av intervjuerna gjorde jag förra hösten. Jag skrev under vårvintern men med avbrott för föräldraledighet. När jag skrev förra boken “438 dagar” hade jag lyckan att kunna sitta från morgon till kväll. Nu har jag fått skriva när tid ges. Det har inte varit en lika sammanhållen skrivprocess.

Största hindret: Att jobba i ett land där journalister sitter fängslade. Du har ju en frihet att gå runt och ställa dina frågor, men samtidigt: din frihet är inte allas frihet. De etiska valen jag gör för att få tillträde måste man vara fullt transparent med.

Säkerheten: Vi har en egen säkerhetsutbildning på Blankspot som våra frilansar går. Det här är ju en region som skördat journalisters liv, men jag tror inte på ett för militärt säkerhetstänk. Lär känna kulturen, språket, knyt kontakter med diasporan i Sverige för att vinna acceptans. Säkerheten handlar om acceptans, att bygga förtroenden, att inte försöka gömma sig. Folk ska känna att “här är en professionell journalist, jag får kolla mina citat sedan”. Jag har livesänt från Arlanda varje gång innan jag åker. Jag smusslar inte eller försöka gömma mig eller smygfilma. Jag säger “Hej och hå, här är jag med stor bandare och stativ.” Jag söker tryggheten i offentligheten. Efter fängelsetiden i Etiopien är jag mer noggrann journalistiskt. Jag funderar över hur kan det här missbrukas av en åklagare? Jag spelar inte in innan intervjun börjar och jag säger alltid tydligt att jag är journalist och att jag hör bägge sidor. Jag vill ha sagt det på band. Det blir så efter att man fått sitt råmaterial, när man jobbar relationsbyggande, uppspelat i en rättssal.

I packningen: En enkel Leica-kamera, Zoom-bandare, Gopro-kamera för att ta 360-graders bilder, en iPhone för att filma intervjuer med och mikrofonen iRig. I grundkitet har jag alltid frystorkad mat och vatten. Det är för att överleva, inte för det journalistiska. Det är skönt att slippa leta efter mat. Jag blir lugn av sånt där, blir det strömavbrott kan jag koka mat på balkongen.

Om att jobba själv: Jag är inte ensam på resorna, jag har 800 Blankspottare i Facebookgruppen “Uppdrag: Etiopien och Eritrea” som varit med och stött och blött. Att inte resa med andra journalister har för- och nackdelar, man lär känna dem på platsen bättre, man hänger med dem och äter middag. Det är bra för slutprodukten. Men finns det resurser för att ta med fotograf eller filmare blir så klart den delen bättre om man är två.

TIDSKRIFTSLEVERANTÖRER

  • Annons
    Sörmlands Printing Solutions

    Som tidskriftstryckeri har Sörmlands Printing Solutions varit ledande i många år och det är en tradition vi är stolta över.  Att med modern utrustning och engagerad personal kunna möta dagens utmaningar ger oss motivationen att ständigt utvecklas och bli bäst på det vi gör. 

  • Annons
    PositionEtt

    PositionEtt AB är ett konsultföretag som arbetar med utveckling av informationssystem baserade på modern databasteknik.

  • Annons
    Aller

    Aller Tryck A/S är ett modernt rulloffsettryckeri som ligger i Köpenhamn. Tryckeriet är helt anpassat för att trycka veckotidningar och tidskrifter till den Skandinaviska marknaden.