Han vill rädda pressfriheten genom att begränsa journalisterna

Torsdag 15 december 2016

Ola Sigvardsson, foto: Jessica Segerberg

I Europa hotas pressfriheten. Ola Sigvardssons uppgift är att få svenska journalister att begränsa sig själva – i syfte att behålla den.  

Text: Tim Andersson Foto: Jessica Segerberg

Ola Sigvardsson parkerar cykeln utanför Birger Jarls torn i centrala Stockholm. På styret en blå ringklocka, stor som en hand och med blommönster.

– Jag tänker att den är lite kaxig, säger han.

I offentligheten är Ola Sigvardsson korrektheten själv. Seriös. En som väger orden.

Surmagarna på Flashback hatar honom. Att han tydligt tagit ställning för en fortsatt restriktiv hållning när det gäller att skriva ut brottsmisstänktas etnicitet, gör honom naturligtvis till Satan själv. Men till och med dessa nitiska researchare har svårt att komma upp med några smaskiga detaljer om allmänhetens pressombudsman.

En torrboll, kan man få intrycket av. Inte framför en grupp människor, dock. Där är han rent av ett slags entertainer, åtminstone om man ska tro justitiekanslern Anna Skarhed som tar emot honom i det runda, ljusa rummet högst uppe i tornet.

– Jag brukar känna mig viktig, skrattar hon. Men bredvid dig spelar jag glatt andrafiolen.

Tillsammans ska de i dag hålla ett föredrag om svensk pressetik och yttrande- och tryckfrihet. Birger Jarls torn, som på 1600-talet utgjorde en del av försvarsverket runt Stockholm, kommer snart att intas av en grupp journalister från länder som Belarus, Jordanien, Kina och Uzbekistan.

– Att dina föräldrar var folkskollärare förklarar en del, fortsätter hon. Det var mina också. Då får man ju med sig det här.

Ola Sigvardsson, som växte upp i Tollarp utanför Kristianstad, har sina föräldrar att tacka för mer än sin pedagogiska talekonst. På framsidan av den blå skrivboken från årskurs tre står det ALO, och en bakvänd trea: Dyslexi. Det var hans mammas envisa ansträngningar som gjorde att han överhuvudtaget lärde sig att läsa, någon gång på mellanstadiet. Hon var en av landets första speciallärare och tog hem leksaker med bokstäver på, och flanellografer. Och när ingenting fungerade gjorde hon avkall på stoltheten och köpte serietidningar. Tillsammans lyckades de till sist traggla sig igenom pratbubblorna.

Skrivandet skulle dock ta mycket längre tid att bemästra. I skrivböckerna från gymnasiet är namnet visserligen rättvänt, men sidorna är fulla av rödmarkerade stavfel och märkliga meningsbyggnader. Nu vänder han sig till Anna Skarhed:

– Jag kör en kortversion av det där föredraget som du redan hört så många gånger. Jag med mina cirklar!

Efter att de besökande journalisterna har beundrat utsikten från de små runda fönstren, genom vilka man kan se Stockholms stadshus spegla sig i det molniga vattnet, slår de sig ned vid bordet. Ola Sigvardsson presenterar sig.

– Jag har varit journalist i trettiofem år. Mest har jag jobbat som reporter, men också som chefredaktör. Under tretton år gjorde jag någonting så udda som att skriva om bilar. Jag reste jorden runt och provade bilar!

– Wow… säger någon av de manliga journalisterna.

– Yes! Jag vet inte varför jag någonsin slutade…

Ola Sigvardsson, foto: Jessica Segerberg

FAKTA:

Ola Sigvardsson

Född: 1954.

Bor: I Stockholm.

Gör: Allmänhetens pressombudsman.

Bakgrund: 1997 vann han Stora journalistpriset. 2000 blev han redaktionschef på Dagens Nyheter, 2004 chefredaktör för Östgöta Correspondenten och 2011 allmänhetens pressombudsman.

När Ola Sigvardsson började på Journalisthögskolan 1975 var det dels för utmaningens skull – dyslexin – men också med världsförbättrarambitioner, i efterdyningarna av Watergate och IB-affären. Vietnamkriget hade öppnat hans ögon för de större sammanhangen.

– Jag ville göra det stora avslöjandet. Men det gjorde jag aldrig. Att han efter några kortare anställningar på Expressen, Norra Skåne och Arbetet skulle bli motorreporter var ingenting han hade kunnat föreställa sig. Han som inte kunde någonting om motorer. Men eftersom han och hans fru bestämt sig för att flytta till Stockholm fick han söka det enda journalistjobb som var utlyst just då: en reportertjänst på Vi bilägare.

Ett av hans mest uppmärksammade reportage var ett experiment. Tillsammans med en kollega provade han att under ordnade former köra berusad. Han drack gin och tonic och kollegan svartvinbärsbrännvin. De nådde avsevärda berusningsnivåer – och körningen blev därefter. De kunde visa att omdömet sjönk redan vid 0,2 procent.

– Det är väl ingenting jag egentligen vill skryta med, men jag tror att jag bidrog till att riksdagen klubbade igenom en sänkt alkoholgräns ett par år senare.

Så till cirklarna. Han pekar på blädderblocket intill sig.

– Den här ytan representerar allt i hela världen, allt ni kan se, känna, drömma om. Hur mycket av det här har svensk media rätt att skriva om? Han tar av korken från tuschpennan och ritar en cirkel, eller snarare en kvadrat med rundade hörn, som täcker nästan hela tavlan.

– Så här mycket. Nästan allt.

Sedan ritar han en mindre cirkel inom den större: medietikens gränser. Om det stora fältet representerar vad vi får rapportera om, visar den mindre ringen vad vi de facto rapporterar om. Men, frågar han sina åhörare, varför begränsar vi oss då själva frivilligt?

– Svaret är enkelt: För att behålla friheten, och kunna använda den när vi verkligen behöver.

Pressens Opinionsnämnd, PON, är ett formellt uttryck för denna självreglering. I år firar den hundra år. Men den etiska medvetenheten i branschen har vuxit fram gradvis, menar Ola Sigvardsson. Han har själv upplevt utvecklingen. Ett av de första uppdrag han fick som praktikant på Expressen i mitten av 70-talet var att skriva om en mycket omfattande trafikolycka. ”Vi har fantastiska bilder” berättade chefen och bad Ola Sigvardsson att ringa upp en av de inblandade förarna. Entonigt svarade denne på frågorna. Han hade förlorat fru och barn i bilkrocken dagen innan. Efteråt ventilerade Ola Sigvardsson sina dubier med chefen: Var det här verkligen rätt? Ja, blev svaret. Intervjun publicerades, med en av de ”fantastiska bilderna” på de rykande bilvraken samt namn och passbilder på alla som omkommit.

Sedan den där händelsen har Ola Sigvardsson varit intresserad av pressetiken. Fast en framtid som PO figurerade aldrig i hans fantasier. Inte heller trodde han att han skulle bli ansvarig utgivare. Det var skrivandet, vars hinder han så mödosamt övervunnit, som han skulle ägna sig åt. Och det gjorde han ända tills det inte gick längre. Orsaken till att han slutade var Stora journalistpriset, som han tillsammans med Pia Skagermark tilldelades 1997 för en artikelserie om hur kommunernas ekonomiska prioriteringar drabbade skolundervisningens kvalitet. Då jobbade han som grävande reporter på DN.

– Efter priset kände jag ett sådant tryck på mig att allting jag gjorde skulle bli så förbannat bra. Så jag tappade lusten. Jag blev därför väldigt glad när jag kunde gå vidare i arbetsledande positioner. Jag tror det hängde ihop faktiskt. Först tog han över som redaktionschef och ställföreträdande ansvarig utgivare på DN, och sedan, 2004, blev han chefredaktör för Östgöta Correspondenten.

Nu blev de etiska frågorna på allvar. Plötsligt var han ytterst ansvarig för alla beslut, och de måste kunna motiveras. Ett reportage från den tiden skildrar en utgivare som hellre än att chansa håller inne med en etiskt tveksam publicering. Ändå blev han fälld i PON tre gånger. Sista gången skedde kort efter att han tillträtt som PO, 2012.

– De sista veckorna innan jag skulle sluta på Östgöta Correspondenten gjorde några reportrar en granskning av en person som misstänktes för skattebrott. I artiklarna fanns väldigt explicita beskrivningar av hur personen i fråga hade varit otrevlig mot andra privatpersoner. Och jag hade inte mer än satt mig ned på stolen som PO förrän det kom en anmälan mot mig. Jag lämnade ärendet helt till biträdande PO, som kom fram till att jag brutit mot god publicistisk sed och skickade det vidare till PON, som fällde mig.

Hur kände det? Pinsamt?

– Haha, ja, och absurt!

Efter att föredraget är över pratar Ola Sigvardsson och Anna Skarhed om den framväxande populistiska och högerextrema rörelsen i omvärlden.

– Vad håller de amerikanska väljarna egentligen på med? undrar Anna Skarhed.

– Och de danska? svarar Ola Sigvardsson. Och…

– Och de franska, och ungerska, eller tyska för den delen. Det är som en farsot. Det är dystert, va. Det är jävligt dystert. Hur ska vi slåss om detta? Det måste vara om det fria ordet.

– Ja, det är ju det som det står om. Extremhögern begränsar på indirekt väg vad som kan skrivas, genom ett hat som leder till självcensur. Den konstitutionella tryck- och yttrandefriheten hotas dock på andra sätt.

– Det går inte att komma från att det förs en stor diskussion om integritetsfrågorna just nu. Om man ökar skyddet för den enskildes integritet så minskar man yttrande- och tryckfriheten, det är kommunicerande kärl. I dag finns till exempel ett förslag om att hemligstämpla personnummer för offentliganställda. Det kommer naturligtvis att försvåra granskningen av myndigheter och dem som agerar där.

Ola Sigvardsson förstår det ökade intresset för integritetsfrågorna. I dag är det väldigt lätt att bli påhoppad, särskilt på nätet.

– Men man måste hela tiden väga enskilda människors behov av skydd mot den nytta för alla som pressfriheten och yttrandefriheten innebär.

Även det pressetiska systemet står inför utmaningar. Det finns till exempel långt gångna planer på att ersätta pressens ombudsman med en ”medieombudsman”, gemensam för tryckta medier och etermedier. Det menar Ola Sigvardsson vore en bra utveckling. Men en ännu viktigare fråga just nu, helt avgörande, är hur man ska få alla tusentals seriösa nätsajter att vilja delta i självregleringen. Om inte det pressetiska systemet får dem med sig, kommer det att tappa i relevans i takt med att läsarna vänder sig från papperstidningarna till nätet. Och om mediabranschens självreglering försvinner ligger fältet öppet för – lagstiftarna.

Kan det vara så att de här sajterna behöver en större morot än den seriositetsstämpel som kommer med en anslutning?

– Jag tror det. Man måste hitta ett sätt för dem att vara med och styra systemet, via en organisation i pressens samarbetsnämnd. Och då även bidra till finansieringen.

Finns det inte en risk då att de högerextrema sidorna kan få inflytande över systemet genom att ansluta sig?

– Nej, jag är inte orolig för det. Det är de högerextrema sidorna vi oftast uppmärksammar i debatten, men det är inte de som utgör den betydande delen.

Ola Sigvardsson, foto: Jessica Segerberg

Ola Sigvardsson är 62 år. Han fortsätter gärna som PO ett tag till. Sen då? Skrivandet kommer han inte att gå tillbaka till, säger han. Kanske kommer han att föreläsa. Och så får han ju mer tid till måleriet. Bland hans motiv finns mycket landskap, men också Moderna museet i en godispåses färgskala: citrongult, auberginelila, knallorange. En torsdag ses vi där. Ola Sigvardssons målning ger plötsligt ett nästan realistiskt intryck. Solen är så stark att man måste kisa. Färgerna vrids upp i något som gränsar till fiktion. Teglet som apelsinskal.

– Konsten stimulerar en annan sida av mig än publicistiken, säger han. Orden flödar när han berättar om 60-talet och popkonstnärerna, kaxigheten. Och om musiken – i hans Tidalhistorik finns några av de hippaste samtidsartisterna: hiphoparen Frank Ocean, dubstep-geniet James Blake. Han visar ett av sina favoritverk på museet, den franske modernisten Francis Picabias ”Akrobaten”: En man som står på händerna på en lina, balanserar, med svalor omkring sig. I bakgrunden samma klara blå färg som på Ola Sigvardssons ringklocka.

– Jag har alltid tyckt mycket om den här, säger han. Det finns en sådan rörelse i den. Och en sådan frihet. Balansen igen. Och friheten.

Den här intervjun publicerades ursprungligen i Allt om Tidskrifter nr 4, 2016. Prenumerera gratis på tidningen här.

TIDSKRIFTSLEVERANTÖRER

  • Punamusta

    Letar ni efter ett pålitligt och stabilt tryckeri? Då har ni hittat rätt! Punamusta trycker allt ifrån visitkort till kataloger och tidningar, med små upplagor upptill miljon upplagor.

  • Flowy

    En prenumerationspartner i ständig utveckling sedan 1982. Sveriges ledande förlagskonsult inom upplagestrategi, prenumerationshantering och upplageförsäljning.

  • V-TAB

    Nordens största tryckerikoncern. Tänk tryck. Tänk V-TAB. Hos oss har du tillgång till all tänkbar tryckkompetens och en ansenlig bredd med tjänster – från tidningar och direktreklam till skyltar och affärstryck i alla möjliga och omöjliga former.