Foto: Zanna Nordqvist, ETC

”Jag fick betalt i jordnötter, ständigt i tjänst.” 

Redaktionen var inträngd i en före detta tvättstuga i Södermalms mest bortglömda hörn. Damm i drivor, promotionprylar, tidningshögar modell Mount Everest, papper överallt, vinyler, kassetter, cd:s, ingen luft och i princip ingen lön. Jag fick betalt i jordnötter, ständigt i tjänst. Övertidsersättning var lika verkligt som Påskharen. 

Det som gjorde att jag, vi, stod ut var kärleken till rocken. Den lust och passion som kommer ur en ångande underjordisk gör det själv-scen, smuts och svett och rock’n’roll långt under markytan där glassiga tidningsredaktioner rullar.

Men, och här kommer ett stort men, det som gjorde att man överlevde var också mutorna.  Och myglet. För det här var på den tiden då skivbolagen badade i flis. De strösslade det över oss. Om än inte i reda kontanter så i andra sorters smörjmedel. 

Gästlistor till konserter, bjudmiddagar, drinkbiljetter, gratis skivor – som man sålde vidare för att betala hyran. Sedan det sötaste av sötebröd: utlandsresorna med hotellnätter och gratis krubb. Etiskt tvivelaktigt – men kul! Och blött. 

Ingen hade hört talas om klimatet, utan man flögs världen runt för att intervjua långhåriga slashasar om deras senaste verk. En gång jettade man journalister från hela världen till Bangkok. Oklart varför då det tyska bandets nya album handlade om Vietnamkriget. Men man ville bjuda på en exotisk miljö för frågestunderna. Själv åkte jag till New York, London, São Paulo. Ständigt på skivbolagens nota. 

Mot andra halvan av 00-talet torkade sötebrödet. På grund av internet, för att prata boomer. Musikindustrin skar ner, annonserna sinade, mutor och bestickningar minimerades, resekonton stängdes. Jag lämnade rockjournalistiken kort innan den totala sotdöden. Inte bara för att jag inte längre fick flyga gratis till Brasilien. Utan för att det är svårt att i längden överleva på gästlistor och gratis sprit. 

Musikpressen i magasinform är sedan länge en ynklig spillra. Annonserna och prenumeranterna försvann i takt med flygresorna och proppen drogs ur. De flesta titlar har somnat in medan ett fåtal överlevare kämpar på. Nå, nu ska vi inte vara nostalgiska. Saker ändras, försvinner, ersätts av nytt. 

Och här finns alltså då numera ett hål att fylla på den fronten. För folks kärlek till rock, subkultur, den där smutsen och svetten, den har inte försvunnit. 

Frågan är bara: hur ska man få dem att betala för att läsa om sin passion? 

Christoffer Röstlund Jonsson

Redaktör på Nyhetsmagasinet ETC, med ett förflutet på Hem & Hyra, Aftonbladet, och StockholmDirekt. Rockmagasinet i tvättstugan på Söder hette Close-Up och gav ut sitt sista nummer 2019.