Tidskriftsgalans programledare Jack Werner höll ett bejublat tal inför ett fullsatt Berns på Tidskriftsgalan den 22 oktober. Här publicerar vi talet i sin helhet.
Tips: Kolla även in Allt om Tidskriftsgalan 2025 med vinnarintervju, mingelbilder, videoklipp m.m.
Mina vänner.
Tidskriften följer oss genom livet. Det finns en för varje tid och plats. En som femåringen får högläst ur innan läggdags. En som snart-tonåringen smyger åt sig från skolbiblioteket eller oroar sina föräldrar genom att vilja ha en prenumeration på. En för första höstmorgonen efter gymnasiet på väg till nya jobbet och en medan man väntar på sin tur för att koka ris i korridorens kök.
En för klättrare och en för kämpare, en för ord och en för handling, en för grubbleriet som gror inför både livet och döden, kroppen och själen, högtiden, vardagen.
För mig som journalist är det lätt att romantisera tidskriften. Om journalistiken i dagstidningen och nyhetssändningarna är det första utkastet till historieskrivningen hittar vi i tidskriften den första revideringen, struktureringen och redigeringen.
Här finns tiden och utrymmet för att förklara det som nyhetsflödet i all hast sammanfattat, och den fördjupade kunskapen och erfarenheten som krävs för att ifrågasätta förhastade slutsatser och riva upp ingrodda myter. Här mognar världsbilden.
Men just att tidskriften också är specialiserad utökar också dess funktion bortom journalistiken. Det blir en hamn under livsresan. Av naturliga skäl söker vi oss till just den som passar oss där och då, men sedan, när den tiden för oss är förbi, söker vi oss vidare till nästa. Människan är flyktig men måste ha fast mark var hon än rör sig och denna fasta mark kan tidskriften erbjuda.
Fast mark av årgångar, av arkiv, fast mark och på den, uppbyggda rum som finns där för att låta oss röra oss in och ut ur dem när vi behöver det. Redo närhelst läsaren är det.
Så länge det finns människor som vill förstå världen snarare än att scrolla förbi den så kommer det att finnas tidskrifter. För bara på ytan är det här en bransch som säljer papper eller klick. Under är den något mycket större.
Ikväll firar vi det. Det får man göra utan att känna sig förmäten när vi en gång per år ställs inför den makalösa produktion den här branschen åstadkommer. Precis som en vanlig lite extra kämpig arbetsdag, när vi kanske unnar oss en lunch på stan eller en glass i solen på taket. Det är inte något överdådigt att erkänna ett bra arbete. För imorgon är det det ni återvänder till.
Strax är galan slut. Men vi kommer att läsa er igen, vänner.
Vi kommer att läsa när Filter på 48 sidor avslöjar en charlatan. Vi kommer att läsa när Breakit tejpar en selfiekamera på en självkörande drönare och på något sätt därmed lyckas granska vår ansvarslösa nätshopping och när Amelia öppnar valv bakom valv i den oändliga mänskliga sexualiteten.
Vi kommer att läsa när Hem & hyra hittar vad Anticimex kallar Sveriges hittills värst vägglusangripna lägenhet och sedan imorgon igen, när de hittar hyresgästen som säger att han minsann aldrig märkt det.
Vi kommer att läsa när Blankspot gör ett Monopol som skildrar de rivaliserande fraktioner inom Sudans regering.
Vi kommer att läsa när Svensk Damtidning med något så enkelt och litet som en rubrik utvinner grekisk tragedi ur någon kunglighets vardag.
Vi kommer att läsa er igen, vänner, över högen med skattepapper och under den suspekt morrande bilen, på löpbandet och i sängen med den svagt lysande skärmen vinklad bort från den ammande bebisen. Någonstans mellan makaronerna och tidsinställningen av tvättmaskinen en stunds läsning.
Och vi kommer att med stigande upphetsning läsa det reportage, se det filmklipp eller lyssna på den podd som vi sedan, om ett år, kommer att samlas här igen för att hylla. Vi kommer att läsa er igen, vänner, och vi kommer någonstans mitt i livet plötsligt stanna upp och inse att det ni hela tiden gav oss var det som just i vår tids nyhetsflöde löper störst risk att pulvriseras: ett sammanhang.
Vi kommer att läsa er igen, vänner.
Av: Jack Werner, 22 oktober 2025.