En dag sitter jag framför en flicka som skriker att hon vill dö. Den dagen ställs jag inför mitt svåraste val. Ska jag hålla mig till min roll som journalist – eller ska jag rädda livet på ett barn? Det är en vacker dag i Liberia. Solen värmer den röda jorden, havet rullar in över stränderna och den lilla flickan har en sliten gul klänning på
sig. Hon sitter utanför ett skjul vid en vägkant. När jag frågar vad som har hänt viskar hon:

– Dom blev sjuka och dog.

Jag undrar vilka och hon räknar upp dem. Hennes mamma, pappa, mormor och fem syskon. Döda, brända, nergrävda. Hon tittar på mig med ögon som inte orkar
längre, drar klänningen över ansiktet och skriker genom bomullstyget:

– Nu vill jag också dö. Jag vill dö! Jag vill bara dö.

När jag en vecka tidigare åkte till ebolans Liberia trodde jag att jag var förberedd. Jag var smittskyddsutbildad, visste hur jag skulle tvätta mig med klorin, väskorna var packade med skyddsdräkter, munskydd, stövlar. Men det jag mötte hade jag aldrig kunnat förbereda mig för. En liten flicka som överlevt ebola men förlorat allt. En föräldralös flicka som ingen ville ta hand om. Som folk pekade på, fryste ut och fräste åt: ”Du är ebola.”

Skulle jag lämna henne där vid skjulet och åka hem och skriva min artikel? Det är vad journalister ska göra – observera, rapportera. Solen värmde och jag började fundera på
vad jag skulle vilja se tillbaka på som gammal. Skulle jag vilja sitta där med mina rynkor och säga att jag minsann alltid gjorde det som en objektiv journalist ska göra, även om ett barn dog?

Jag bestämde mig för att göra något annat – jag flyttade till Liberia, flickan blev min fosterdotter.

Magda GadUnder sex månader levde jag i landet som jag kom att älska och skrev om ebolakatastrofen. Läsare hörde av sig och ville hjälpa. De delade mina artiklar, läste dem högt för sina barn, deras barn kunde peka ut Liberia på jordgloben, en del skänkte sina veckopengar. Hjälpen räckte inte bara till flickan – utan till 30 eboladrabbade barn. Den
räckte till att bygga ett hus och till skolavgifter.

Den lilla flickan som ville dö vill nu bli designer. Hon har lärt mig mycket. Om livet, om kärlek – och om journalistik. Det finns många flickor som hon i världen.
Jag har mött dem i Kongo, i Ukraina, i Rumänien. Flickor som blivit sjuka, våldtagna, bombade – och velat dö.

Alla de här flickorna har lärt mig att jag aldrig behöver välja mellan journalistik – och att försöka rädda liv. För det är samma sak. Det enda som behövs är att någon orkar berätta, att någon skriver, att någon läser – och bestämmer sig för att göra något. Det vet de. För de lever i dag. De vet också vilket steg i det där ledet som är svårast. För det är deras.

Magda Gad
Utrikesreporter och frilansjournalist.
Utsågs till årets journalist vid Tidskriftsgalan 2015.