Rapport från Hoi An

2006 tilldelades Anna Dahlquist Sveriges Tidskrifters Internationella stipendium, vilket tog henne till Vietnam:

5 februari klev jag på flyget som efter tre byten skulle ta mig till Hoi An i Vietnam. Den väntade värmen som förknippas med att kliva av planet på andra sidan jorden uteblev. Det var kallt. Inte lika kallt som här hemma förstås men vietnameserna klagade på att vintern var ovanligt lång och frågade sig om det månne var klimatförändringarna som låg bakom.

Under tre månader studerade jag utvecklingsstudier vid Oslo högskola på plats i Hoi An. Det var intensivt och vansinnigt spännande. Föreläsarna kom från Storbritannien, Sydafrika och Norge och öppnade fönstret till hur politiker, forskare och de mäktiga biståndsorganisationerna experimenterat med olika teorier om utveckling av det som en gång kallades tredje världen. Det har inte gått spikrakt framåt och listan på misslyckanden kan göras lång men det står klart att en allt mindre andel människor lever i fattigdom.

På plats i Vietnam fick jag chansen att studera ett land som är mitt uppe i utvecklingsprocess med alla dess fördelar och nackdelar. Framtidstron är stark och familjerna i mitt kvarter såg med glädje hur turisterna och deras pengar kom i allt större horder till deras lilla stad. Samtidigt var det uppenbart att gapet mellan de som lyckats dra fördel av utvecklingen och ”de andra” växte. Och i bakgrunden fanns Staten och Partiet. För den demokratiska utvecklingen tar myrsteg jämfört med den ekonomiska. Jag upplevde själv den ökända polisens maktmissbruk när de hotade mig för att jag enligt dem saknade de papper som krävdes för att hyra hus. Det löste sig, som så ofta i detta land, genom kontakter.

Media är så långtifrån fri att det är löjligt. Den engelskspråkiga tidningen Vietnam News toppar som regel med Vietnams fantastiska relationer till utlandet. Det är allt som oftast bilder på handskakningar mellan prominenta utländska besökare och vietnamesiska makthavare.

Att arbeta som utländsk journalist är problematiskt. Det formella kravet är att man ska anmäla sig till utrikesdepartementet för att bli tilldelad en ”assistent” som följer med och tolkar på alla uppdrag. Alternativet är att mörka. I nästa steg gäller det då att övertyga folk om att ställa upp. Myndighetspersoner är körda. Privatpersoner är ofta rädda. En del internationella organisationer på plats vågar inte riskera att stöta sig med en känslig regim.

Men det går. Med tålamod och maximalt utnyttjande av kontakter på plats fick jag bland annat till stånd intervjuer om aborter av flickfoster. En läkare, en representant för FN:s befolkningsfond och ett par privatpersoner ställde slutligen upp. Men utan FN:s hjälp hade jag stått mig slätt mot läkaren på det statliga sjukhuset som sköt upp min intervju tills det bara var dagar kvar till hemresan.

För varje gång jag lämnar detta land undrar jag om det är sista gången jag ätit den fantastiska nudelsoppan med biff och ingefära. Kommer jag åka motorcykel på Saigons gator igen? Bli utskrattad när jag försöker pruta på knackig vietnamesiska? Eller kommer de där sura passkontrollanterna tillslut sätta ett rött kryss i passet?

Anna Dahlqvist